Det har blivit kolmörkt när vi kommer fram till färjan som tar oss över till Djenne. Köper två leksaksbilar tillverkade av konservburkar som en gång innehållit tomatpuré. Månen stiger upp och stjärnljuset mattas av. Vårt övernattningsställe i Djenne heter Chez Baba och kan närmast liknas vid ett vandrarhem. En tung lukt av fisk och fotogen råder i huset där vi lagt våra ryggsäckar. Det är i Djenne jag första gången sover under bar himmel på ett tak. Jag är så oerhört nöjd över att jag tog med min gröna militärmössa och jag drar den ner över öronen och jag sover gott och minns inga drömmar.

Måndag. Det ljusnar och nu kan vi se Djennes moské som reser sig över hustaken. Besynnerlig arkitektur. Organiska former i lera. Efter varje regnperiod måste husen bättras på med ny lera. Förr kunde vem som helst besöka moskén, men turisterna visade ingen vördnad eller respekt när de klampade in. Så nu får endast muslimer träda innanför porten. Efter frukosten guidas vi runt i Djenne. Man får inte röra sig fritt i staden om man inte har en guide. Och invånarna i Djenne måste bygga sina hus efter den rådande traditonella byggnadsstilen. Guiden berättar för Omar och Omar berättar för oss. Jag missar mycket och Omar är ingen utsökt berättare. Man måste verkligen hålla sig framme och lyssna uppmärksamt, han väntar inte på eftersläntrare. Lerfärgade tyger säljes en trappa upp i ett hus. Lamine, Malamine Thiam, vår busschaufför, ber att få bli fotograferad tillsammans med Lars-Erik i hans blå kaftan och gröna hatt. Lars-Erik väcker uppseende och glada miner var han än kommer i sin dress.

Vi hoppar in i bussen igen och beger oss av. När det är fem mil kvar till Bankas, stannar vi och får för första gången se pygméernas svalbo-liknande hus uppe i en klippvägg. Pygméerna övergav sina hus för flera hundra år sedan, när dogonfolket kom. I Bankas äter vi spagetti och en polis kommer farande på sin moped för att arrestera oss. Anledningen är att vi inte anlitat den lokala resebyrån. De har nämligen ett intimt samarbete med polisen. Poliskonstapeln som uppsöker oss på restaurangen, blir utskälld av kvinnan på restaurangen för att han alltid kommer och ställer till med problem. Han kör muttrande iväg på sin moped. Efter maten åker vi bort till polisstationen där vi blir sittande ett par timmar i bussen medan Omar, Lamine och Buba, dogonguiden från Burkina Faso, sitter och för en ljudlig diskussion inne på polisstationen. Buba kliver ut märkbart irriterad och börjar prata med ett par män som sitter på en bänk. -Alla från Mali är dumma i huvudet, säger han. Omar kommer ut och hämtar Urban och David och diskussionen fortsätter. Lamine kommer utsläntrande och svänger lojt med armarna. Ler och skakar på huvudet. Han ler alltid. Intet spår av oro, sådan är Lamine. Till slut tycks det lösa sig, alla kommer ut ur huset. Passen vi lämnade ifrån oss, delas ut. Bussen startar och det återstår bara ett sista bråk om någonting innan vi så ger oss av.

Gräs som växer sig högre än bussen, en krokig väg i lös sand. Stannar till, rullar sakta ner i en svacka och sedan i full gas upp på andra sidan. Vi fastnar inte och Lamine får en applåd. Jag tänker på elefanter och ljuset utanför fönstret dör bort.

När vi kliver ur bussen i Telli är det kolmörkt. Jag ser inte, men hör byns invånare samlas omkring oss och vår buss. ”Ça va” säger de hela tiden. Vi blir visade det lilla huset vi kan lägga all vår packning i och på vars tak vi ska sova. Jag är fullkomligt desorienterad i mörkret och fullmånen kommer att dröja några timmar än med att stiga över horisonten. En svart silhuett reser sig över byn och skymmer stjärnhimlen i norr. Det är den stora platån kring vilken alla dogonbyar är samlade. Det blåser uppe på vårat tak och någonstans ur mörkret bland husen hörs Olofs stämma: -No, it´s my only money. Natthimlen domineras fullkomligt av Orion. Och där har vi Sirius. Jag somnar.

Jag vaknar tidigt på morgonen och ser den stora klippan framför mig och alla små hus som trycker sig tätt intill klippväggen. Där uppe bodde de tills byn blev för stor och de fick flytta ner till marken. Nu används bara endel förrådshus uppe i den gamla byn. Innan dogonfolket kom hit bodde pygméerna här i sina svalbon. Tellem, pygméerna som var halvmeterhöga och sov en och en i varsin större blomkruka. Så säger guiden. Det är svårt att veta vad som är sant och vad som tillhör myterna. Pygméerna flyttade högre och högre upp efter klippan men sedan tyckte de att det var lika bra att bege sig av. De har aldrig velat ha med andra att göra. Efter frukosten klättrar vi upp på klippväggen och går mellan husen och jag undrar om jag ska trampa hål i gamla tak eller snubbla i stegarna.

Klippan som lutar sig över oss, hela den stora platån, är en kvinna, säger de. Nere i byn köper jag en svart väst med metall inarbetat i tyget som bildar mönster. På ryggen formar metalltråden en ödla. Ödlan har kontakt med gudarna, vad jag förstår, och förekommer i alla sammanhang. Jag misstänker att även flöjten jag köper ska likna en ödla. Jag tar fram min egen sälgflöjt och börjar spela. En äldre kvinna ställer sig precis framför mig och börjar dansa. Hon säger en massa saker och jag förstår ingenting. Sedan tycker hon att jag ska dansa medan hon spelar. Det går inte så bra för någon av oss. Kvinnorna som sitter på marken och spinner skrattar och har jätteroligt. En liten pojke talar om för mig på franska att det jag spelar låter som deras egen musik. Jag kommer alltid att minnas de här minuterna där jag står i dörröppningen till huset på vars tak vi sovit, och spelar flöjt i värmen.

Nästa oförglömliga ögonblick är jag med om två dagar senare. Vi ska sitta här ett par timmar och vänta på att solen sjunker och den värsta hettan ska lätta något, sedan ska vi gå en mil eller så genom ökensanden och sedan upp på platån till nästa by som heter Djigibombo. Innan vi lämnar Telli för gott, hinner vi dra dogongudarnas vrede över oss med hjälp av en kortlek, obetänksamma som vi är. ·